Idag är det exakt ett år sedan det var den dagen då jag skulle se Tokio Hotel. Kommer ihåg att jag gick upp tidigt, åt frukost, fixade mig, klädde på mig och satte mig vid datorn och bloggade för att slå sönder dötid, vilket jag lyckades med! Här hittar ni inlägget som jag skrev på morgonen, och Här hittar ni inlägget som jag skrev dagen efter då jag var som i trans. Kunde verkligen inte se bilder från konserten utan att lipa, och deras namn gav mig bara kalla kårar (lyckliga kårar). Men nu, ett år sedan, förstår jag inte hur tiden kan ha flygit förbi, bara sådär? Allt har hänt, men det finns fortfarande bara ett band, Tokio Hotel!