Förstår du hur lycklig du verkligen gjorde mig?!
Det kändes som att vi connectade, som att det var så rätt som det kunde bli.

I guess I was wrong. 

Jag vill inget hellre att ta upp den jävla luren och kontakta dig.

Men jag vågar inte. Rädd för att bli dismissed. 
Rädd för att inte få något svar överhuvudtaget.

Kan ju säga, att sista jag kände detta, var för två år sedan.

Då man var dum i huvudet, rent ut sagt, och trodde känslor

kom och gick som dom själv ville. Men det gör dom inte.

Dom existerar, plågar en. Dom skadar en inombords.

Jag vill inget hellre, än att ha dig hos mig.

Kalla dig för min och allt det där tramset.

Men det är för långt bort för att jag ens

ska kunna snudda det med fingertopparna.