Under hela mitt liv har jag aldrig gråtit framför mamma, utan det ska ha varit något väldigt seriöst. Och idag grät jag framför henne igen, det var flera år sedan dess. Jag har tappat suget för att träna, för jag kommer ingen vart. Jag vill inte befinna mig i denna kroppen. Vill inte tillhöra den. Jag vill bara skrota den på tippen och leta efter en annan perfekt kroppsform och leva vidare som "jag". Jag är besviken på mig själv för att jag inte finner motivationen till att ta tag i detta feta problemet. Jag hittar det inte. Och när klädsångesten kryper fram får man bara panik och vill bara gömma sig, försvinna, och aldrig komma fram igen. Jag vill vara hälsosam, gå ner i vikt, kunna ta tag i mig själv och säga, "hey, vi sticker ut och joggar, bara för att jag kan!", kunna ha motivationen till att fortsätta, till att kunna kämpa vidare och nå de mål som jag vill här i livet. "Jag kan inte!" - är en del man ska släppa taget om. Man ska försöka, och jag gör det varje dag. Varje gång, alltid. Men det fungerar inte så för mig mer.

Jag mår inte bra såhär.
Jag vill ta tag i problemet,