Nej men jag måste dampa av mig lite av att jag faktiskt ska se TAKE THAT. Jag förstår inte känslan själv mer än att det är ett bubbel inom mig som sprudlar. Och det är inte bara det att jag ska se dom, utan deras musik gör mig verkligen galen till tusen. Det är likadant med Tokio Hotel, shiet, får inte nog av dessa underbara grabbar. Dom här kommer jag leva på. Känner mig faktiskt taskig, som lever på människor, men ich könnst nicht hilfe, dom är allt. Och hur det än låter, patetiskt eller väldigt skadat, så är det sanningen. Jag hade ALDRIG varit den personen som jag är idag utan Tokio hotel. Take That har gjort mig till en ny person på något sätt, öppnat en ny personlighet och fått den att stanna. jag är samma gamla Rosanna, som har sina vänner som hon avgudar, som har världens bästa tvilling och de bästa syskonen i världshistorien, men det är fortfarande något som har ändrats.

Kan ju passa på att nämna i denna damp_texten att när jag lyssnar på Take That och ser på intervjuer, lyssnar på deras brittiska accenter, så kan jag inte hjälpa att försvinna ett slag, drömma om en helt egen lägenhet (som jag kan rita upp för er någon gång). Det är en speciell lägenhet jag drömmer om. (Vet att jag inte kommer hamna där direkt, men i sinom tid förhoppningsvis) Drömmer mig bort till England och ett liv där. Gaah, tror inte ni förstår vad jag sitter och skriver, ni måste nog uppleva detta som jag gör. Det är så sinnesjukt men fortfarnade så jävla älskvärt.

Peace out ♥